"LES NUITS D'ÉTÉ BLEV EN ENASTÅENDE SKÖNHETSUPPLEVELSE

"

På fredagen vägledde den unge franske dirigenten Lionel Bringuier orkester och dirigent i påfallande lyriska framföranden av Beethovens violinkonsert och Skrjabins ”Le poème de l’Extase” (och problematiserade därmed presentatörens betoning av Skrjabins erotiska intentioner; sådana framföranden var vanligare på 70-talet, efter att Henry Miller lovprisat verket i ”Nexus”). Välbehövlig sälta tillfördes i Dutilleux ”Métaboles”, som snidades fram med en ovanlig känsla för klangvalörer. Den känslan kännetecknade också Sergej Chatjatrjans spel: en glöd i tonen som fyllde varje ögonblick med spänning.

En helt annan attityd präglade den åtskilligt äldre Neeme Järvis hållning i en liknande repertoar under lördagskvällen. Richard Strauss ”Also sprach Zarathustra” blev närmast opassande munter, som om Järvi blivit extra uppsluppen av att arbeta med den främsta av Richard Strauss-orkestrar: Staatskapelle Dresden. Också här utgjorde solisten en kontrasterande kraft: Frank Peter Zimmermann kan då och då bli ruffig i sitt spel, men det kompenserar han med en uttryckskraft som sätter mycket på spel. Men mötet mellan honom och Järvi i Brahms violinkonsert rymde för många friktioner, varav några möjligen berodde på att Järvi städslats med kort varsel efter insjuknade chefdirigenten Fabio Luisi; i tredje satsen var heller inte orkestern riktigt med på det dröjande gung som Järvi sökte få fram.

Staatskapelle Dresden är en av världens äldsta orkestrar; Svenska Kammarorkestern är en av de yngsta. Med danske dirigenten Thomas Dausgaard – som åldermässigt befinner sig mittemellan Bringuier och Järvi – fick den en raketstart, och det bär fortfarande uppåt. Som för att signalera detta inför Stockholmspubliken framförde man ett stycke av den uppfinningsrike Albert Schnelzer, ett stycke för en besättning av Haydnformat (utan slagverk), men med tonspråket mittemellan en uppdaterad Stravinsky och en lyrisk Britten. Välbalanserat men ändå med flera överraskande vändningar. Sjostakovitjs nionde symfoni hade mått väl av mer bett, men de lyriska partierna tillvaratogs fint, vilket också gällde för Berlioz ”Les nuits d’été”, som med Katarina Karnéus i solostämman blev en enastående skönhetsupplevelse.

9 februari 2010, Thomas Anderberg, Dagens Nyheter